Mardrömsskeppet USS Abraham Lincoln har varit till havs i nästan i ett år, tjänstgöringen förlängd för att delta i kriget mot Iran.
Nu befarar besättningens anhöriga att hangarfartyget, efter fyra dagars avslutad permission i Pattaya, ska tvingas tillbaka till Iran.
Shakeira Fairfax från New Jersey reste hela vägen till Thailand bara för att få träffa dottern.
– Efter tio månader var det viktigt att bara få krama henne. Jag saknar henne så mycket. En av anledningarna till att jag kom hit var för att jag inte visste om det skulle bli ytterligare fyra, sex eller tio månader innan hon var hemma igen och jag fick krama henne. Även om det bara blev några timmar var jag tvungen att se henne.
Ovissheten är tuff, säger Shakeira.
– Jag får inga lyckokänslor av det direkt, säger hon. Jag försöker leva i nuet ändå, hoppas på det bästa och förbereda mig för det värsta.
”Det är skrämmande”
De kan gå långa perioder utan att hon vet hur dottern mår. Under kriget mot Iran har hon inte haft kontakt med sin dotter.
– Under ”Epic fury” var det en period av fullständig tystnad och det var otäckt, säger hon. Jag vet ingen annan förälder som upplevt eller upplever samma sak. Jag vaknar upp och det första jag tänker är att mitt barn är i krig. Jag känner ingen jag kan hämta kraft hos och identifiera mig med. Så det är skrämmande. Jag är naturligtvis rädd. Jag vet ju inte vad de gör på fartyget. Jag vet inte vad jag ska stålsätta mig för och osäkerheten har varit svår att hantera.
Försökt ta sina liv
Flera facktidskrifter har larmat om undermåliga förhållanden på hangarfartyget, men också allvarliga psykiska problem.
Navy Times och Stars and Stripes har talat med anhöriga till besättningsmän som berättat om utmattningssymptom och självmordsförsök.
Flera marinsoldater har försökt ta sina liv genom att kasta sig överbord, enligt Military Times.
Uppgifterna har dock dementerats av USA:s krigsminister Pete Hegseth som ”felaktigt framställda”.
”Jag har varit orolig”
USA:s president Donald Trump har samtidigt sagt att soldaterna fått ledigt alldeles för tidigt, trots att de 286 dagarna beskrivs som ett rekord i modern tid av militära facktidningar.
– Jag har varit orolig för hennes psykiska hälsa, säger Shakeira. Det fanns en oro för hennes psykiska hälsa. Men Jade är så motståndskraftig. Hon sa: Jag vill vara här. Jag vill vara här i detta ögonblick och jag vill göra det mesta och bästa av situationen.
– Men hon är mentalt där varje människa skulle vara efter 286 dagar i rad till havs, säger Shakeira.
När de sågs i Pattaya bad Jade sin mamma att berätta historier om uppväxten.
– Det stärkte henne, det gjorde att hon bottnade och gav henne en stabil grund för fortsättningen, säger Shakeira.
”Hon är min stålmus”
Jade drabbades av leukemi när hon var bara tre år. Det blev fem år av cellgifter.
– Jag har sett henne kämpa för sitt liv, och nu får jag se henne kämpa för sitt land. Hennes styrka ger mig kraft och mod.
Hon visar bilder på dottern, från skoltidens cheerleading till examen vidare till tidiga bilder från tjänstgöringen på USS Abraham Lincoln.
– Har du sett hur liten hon är? Hon är min lilla stålmus.
– Ibland ser människor inte vad andra ser hos dem, men den senaste tiden tror jag att hon faktiskt ser vad jag ser i henne. Jag kallar henne min ”shero”.
Första underbara kramen
I Pattaya såg hon vilken fin grupp vänner dottern fått ombord. De festade på sitt hotellrum för att slippa amerikanska tv-kanalers kameror på stan.
– Det var viktigt att se dem ha kul tillsammans, säger Shakeira.
– Alla kommer med kunskap från det civila livet så någon har varit nagelskulptris och gör allas naglar på fartyget och någon annan brukade vara frisör och fixar allas hår. De gör det bästa av situationen.
Första kramen när de sågs efter 287 dagar till havs var känslosam.
– Jag sa: ”Oh, pretty face”. Det är mitt smeknamn för henne.
– Ärligt, det blev för mycket för mig. Det kändes som att jag inte kunde se eller höra henne ordentligt, men jag kunde känna hennes doft. Åh, att få lukta på hennes hår igen. Det var underbart.