Det har inte varit särskilt svårt att föreställa sig hur bra ”Marvel’s Wolverine” kommer att vara. Speciellt när spelet kommer från studion som gav oss ”Marvel’s Spider-Man”.
Men där Peter Parkers strikta regler om att inte döda sätter gränser, tar Insomniac Games rejäl hämnd i ”Marvel’s Wolverine” – med ett absurt blodbad i centrum.
I spelet ger sig Logan ut för att stoppa Bolivar Trask och rädda kidnappade mutanter. Jakten tar honom från Kanada till Japan och Madripoor, där han måste samarbeta med andra mutanter och samtidigt konfrontera sitt mörka förflutna. Det är ett linjärt actionäventyr med flera vändningar, där striderna får ta stor plats men där berättelsen och Wolverines historia står minst lika mycket i fokus.
Det är otroligt snyggt. Miljöerna är detaljerade, Wolverine rör sig löjligt bra och flera scener känns mer som film än spel.
En briljant lösning
Det är svårt att beskriva hur bra det känns att kasta sig över en fiende och hugga klorna i ansiktet på någon utan att själv låta som en ganska obehaglig person. Men man slukas snabbt av Wolverines djuriska instinkt. Striderna är snabba, brutala och framför allt otroligt tillfredsställande. Varje knapptryck känns direkt – och handkontrollen svarar på det som händer på skärmen.
Den aggressiva spelstilen belönas dessutom genom ett ”ragesystem” som byggs upp när man attackerar, parerar och besegrar fiender. Ju vildare du slåss, desto snabbare fylls mätaren och låser upp kraftfulla specialförmågor. Men det är inte bara vrede och våld. Det finns också ett stort fokus på att smyga runt och döda fiender i tystnad, vilket blir en välkommen kontrast till massakern man precis utfört. Det bidrar också till den filmiska känslan som genomsyrar spelet.
Men det finns ett grundproblem när man implementerar Wolverine i ett spel: Hans läkekraft.
När en person kan överleva spjut, svärd, kulor och till och med en atombombsexplosion blir det svårt att göra ett spel där det faktiskt finns något att vara rädd för.
Men Insomniacs lösning på problemet är enkel och briljant. Låt fienderna slå riktigt jävla hårt, gör pareringarna svåra att få till och låt Wolverines läkekraft kosta ”Rage”. Så även om Wolverine är svår att döda är han långt ifrån odödlig. Vill du överleva måste du fortsätta slåss och bibehålla din ”Rage”.
Bagaget följer med
Under resans gång låser du upp nya tekniker och specialförmågor som skruvar upp både våldet och tempot. Slagen mot underhuggare och bossar blir nästan filmiska – men jag hade gärna sett större variation och fler sätt att utveckla Wolverines spelstil.
Förutom specialförmågor finns det också permanenta uppgraderingar att låsa upp genom ”Adaptations” – portaler som tar Logan in i hans egna mardrömmar. Där får man klara olika utmaningar samtidigt som han konfronteras med fragment av sitt traumatiska förflutna och bortglömda minnen. Det blir ett snyggt sätt att låta Logans psykiska bagage bli en faktisk del av spelmekaniken. Men även här hade jag gärna sett större variation på utmaningarna.
På många sätt är storyn i spelet rätt enkel. Det handlar i grunden om mutanternas överlevnad – likt de flesta X-Men-filmer. Jag kan inte lova att man bryr sig jättemycket när man gång på gång har upplevt konflikten kring mutanternas överlevnad i flera ”X-Men”-verk. Jag fick lite ”ah shit, here we go again”-känsla.
Men överraskningen kom i komplexiteten hos de olika rollfigurerna.
Gick för fort
Det är rätt enkelt att bara kasta in en arg och cynisk Wolverine. Men Logan är lika tjurskallig och aggressiv som han är sårbar och hederlig. Man lyckas fånga essensen av honom genom röst, kroppsspråk och attityd. Även andra karaktärer som Jean Grey, Mystique och Sabretooth blir mer än bara endimensionella figurer. De har sina egna konflikter och relationer som förändras under berättelsens gång. Det är lika mycket en inre kamp som det är en berättelse om mutanternas överlevnad.
Men här och där börjar det också skava. Animationerna är stundtals ojämna på flera av rollfigurerna, variationen i spelstilar kunde ha varit större och jag hade gärna sett fler bossar och biomer. Dessutom kan mängden filmsekvenser nog trötta ut den som inte är särskilt förtjust i superhjältar. Ibland får man helt enkelt vänta på att få börja spela igen. Sen kommer nog många ”Marvel’s Spider-man”-fans bli irriterade på att detta inte är en öppen värld.
Mitt största problem är egentligen ett ganska lyxigt sådant: Jag vill bara ha mer av det som redan fungerar. Fler bossar, fler miljöer, större variation bland specialförmågorna och mer X-Men.
Drygt 17 timmar med spelet gick alldeles för fort. När jag inte spelade kunde jag knappt sluta tänka på det.
Är inte det det bästa betyg man kan ge?