Tjörnolyckan: Pappans ord i rätten
・Uppdaterad:
Rättegången efter båtolyckan utanför Tjörn i juli har inletts.
Under torsdagen vittnade pappan i rätten.
– 50-100 meter bort ser jag två flytvästar som ligger och guppar i havet. Alltså mina barns flytvästar. Då börjar jag simma bort, plaska mig bort mot dem och ropa efter dem. Jag får inget svar, säger han i förhör.
Den 28 juli blev en fritidsbåt påkörd av ett stort fartyg utanför Tjörn på Västkusten. En familj – mamma, pappa, son och dotter – befann sig på fritidsbåten.
Pappan och sonen överlevde, mamman och dottern miste sina liv.
I dag har rättegången mot befälhavaren och lotsen på det norska lastfartyget Misje Verde inletts. De står båda åtalade för vållande till annans död.
Pappans ord
Pappan i familjen förhörs i rätten under torsdagseftermiddagen.
Han berättar att de var på båtsemester tillsammans med hans bror med familj, i två separata båtar. Brodern hade haft lite problem med sin båt, så en stund innan olyckan bestämde de sig för att styra om.
– Vi trodde att vi skulle till Marstrand. Men eftersom han hade lite motorproblem så bestämde vi oss för att strunta åka in i en gästhamn, om han inte kan få i backen och så där. Så då bestämde vi att avsluta semestern och åka hem samma dag, säger pappan i förhör.
Det var ganska dåligt väder den dagen och pappan säger att barnen var lite rädda och oroliga. Men sedan lugnande det sig.
– Barnen slutar låta vid ett tillfälle i båten. Och då hör jag ett motorljud strax på mitt babord. Ungefär som att det skulle vara en större motorbåt som är ute och kör. Då tittar jag över axeln bara för att och se ifall de har sett mig, ungefär vilket håll de är på väg åt. Då ser jag bara bulben, säger han.
”Jag får inget svar”
Pappan berättar hur båten sugs in under bulben, alltså den utbuktande kölen längst fram på fartyget.
– Vi har sjunkit ganska mycket ganska fort för jag ser inget ljus, eller så ligger kölen uppåt, men det blir i alla fall kolsvart i sittbrunnen. Och sen är det som att jag kläms under nånting där jag sitter och har svårt att ta mig loss.
Under vattnet börjar han reflexmässigt ta djupa andetag och får in vatten i lungorna, något han upplever som en brännande känsla. Till slut lyckas han pressa sig uppåt och når ytan.
– 50-100 meter bort ser jag två flytvästar som ligger och guppar i havet. Alltså mina barns flytvästar. Då börjar jag simma bort, plaska mig bort mot dem och ropa efter dem. Jag får inget svar, säger han i förhör.
Texten uppdateras...