Förra året på tåget mot Bokmässan satt jag mitt emot en ”läsande” kvinna i medelåldern. Hon skulle också till mässgolvet och hade en roman uppslagen i knäet. Men i händerna fanns också hennes medföljande kompanjoner. Timmarna gick. Boken låg där. Framme i Göteborg hade kvinnan ägnat tre timmar åt mejl, meddelanden och massa annat i sina två smarta telefoner. Läsningen stod och stampade på andra uppslaget.
Att barn och unga världen över presterar allt sämre i Pisa-undersökningen kommer kanske inte som en chock. Men medan politikerna skyller på sådant som skolkoncerner, lärarbrist, invandring och skärmpandemi, behöver vi vara mer specifika – och samtidigt zooma ut.
Det är inte skärmarna eller ettor och nollor som är smärtpunkten, utan våra känsliga medvetanden
De sjunkande skolresultaten har säkerligen många förklaringar. Men bakom krisen lurar en farsot som rör alla: den bristande koncentrationsförmågan. Människor – inte bara barn, inte bara ungdomar, inte bara digitalt inkompetenta – lär sig överlag sämre, förstår mindre, skummar, hoppar runt och tröttar ut sig när de interagerar med internetanslutna telefoner, paddor och laptops.
Uppmärksamhetsspannet när vi sitter med uppkopplade maskiner har kortats från flera minuter till 47 sekunder under de senaste 20 åren, visar amerikansk forskning.
Idag finns tillräckligt mycket kunskap och erfarenhet för att kunna slå fast att den ständigt uppkopplade människan, när det kommer till koncentrationsförmågan, är utsatt för en omfattande kognitiv miljöförorening.
Vägen till det djupa fokus som behövs för att läsa en krävande text är bara en. Det finns inget annat sätt att förstå vad som står – och memorera det – än att koncentrera sig på texten. Om medvetandet, samtidigt som det försöker ta in ord och meningar, är riktat mot flera andra resurskrävande kognitiva processer, och hoppar mellan dem, är situationen faktiskt hopplös. Tiden och uppmärksamheten hackas sönder.
Man måste stänga bort för att läsa. Skala av. Smalna ner tanken på just de ord som är framför mig. Det här är svårt. Kräver många timmar av övning. Och vilja. Och läsglädje, som trumfar allt som stör. För att bli orienterad mot text, måste läsningen locka.
Kognitionsforskaren Torkel Klingberg pratar i sin bok ”Framtidens digitala lärande” om kognitiv miljösanering. De digitala distraktionernas samhälle, menar han, kan ses som en ofrivillig spridning av dumhet, med tydligt negativa effekter på lärandet hos oss alla. Precis som utsläpp av bly, som skadar hjärnan.
Istället för att skylla fallande skolresultat världen över på den abstrakta kategorin ”skärmar”, behöver vi fokusera på fokus.
Istället för att skylla fallande skolresultat världen över på den abstrakta kategorin ”skärmar”, behöver vi fokusera på fokus. Att sitta och programmera eller skriva på en dator – alltså en skärm – är i sig neutralt så länge koncentrationen finns. Då kan maskinen ses som blott ett verktyg.
Det är inte skärmarna eller ettor och nollor som är smärtpunkten, utan våra känsliga medvetanden och hur lätt de förgiftas av distraktioner. Hur enkelt vi korrumperas av uppmärksamhetsindustrin. Och även av mejlkorgen. Och av den inre impulsen att hela tiden kolla, uppdatera, bekräfta, få bekräftelse.
Lösningen för ett samhälle som har svårt att fokusera är att skapa bättre förutsättningar för just fokuserad läsning. Läsning i hemmet, läsning i skolan, läsning på bussen, i taxin, i parken – överallt gynnas den av att de digitala störningarna hålls till ett minimum.
Att ta sig an en text blir lustfyllt om man tillåts odla läsförmågan. Men för att hamna där behöver det finnas tider och platser i våra liv där den uppkopplade floden – sociala medier, nyheter, googlingar och mejlkorgar – sätts på paus. Efter tre timmars läsning på tåget, släpper vi på de digitala flödena.