Vi flyttade från Jönköping till Ängelholm för våra barns skull. Vi ville ge dem en trygg uppväxt och skolgång. Nu börjar vi fråga oss om vi gjorde rätt.
Ängelholms kommun har beslutat att Rebbelberga och Errarp ska bli F–3-skolor, medan Adolfsfältskolan blir 4–6-skola. Det innebär att barnen ska byta skola när de börjar fyran.
För många barn kanske det fungerar bra. Men alla barn fungerar inte likadant.
Vi har ett barn som har mycket svårt för övergångar och förändringar. Ett skolbyte innebär inte bara en ny byggnad, utan nya vuxna, klasskamrater, rutiner och en trygghet som plötsligt kan försvinna.
Därför frågar vi: Hur kan fler skolbyten vara en trygg och röd tråd genom skolgången?
Kommunen skriver själv att F–3 och 4–6 innebär ”fler övergångar”. Samtidigt konstaterar kommunen att det inte finns någon samstämmig evidens som visar att en viss stadieindelning är bäst.
Om forskningen inte visar att just denna modell är bättre – varför ska våra barn behöva ta konsekvenserna?
Skolan är inte bara en organisation på ett papper. Skolan är barn.
Även syskon kan hamna på olika skolor när barn delas upp efter årskurs. För många familjer är det en viktig del av tryggheten att kunna ha sina barn på samma skola.
Vi är inte emot nya skolor eller utveckling. Men vi är emot att barnens behov hamnar bakom organisationsschemat.
För en politiker kan ett skolbyte vara en punkt i ett beslutsunderlag. För ett barn kan det vara en enorm förändring.
Fråga barnen vad trygghet betyder. Och fråga sedan er själva: Är detta verkligen den bästa vägen för Ängelholms barn?
För skolan ska byggas runt barnen – inte barnen runt organisationen.
Lina Norrbacka Andersen