Första gången jag såg Pavel dansa var i baletten Svansjön på Malmöteaterns Stora scen 1973. Han dansade Narren, en roll som kräver teknisk briljans, livfullhet och humor. Rollens dramaturgiska funktion är att lätta upp stämningen i ett i övrigt mycket allvarligt balettverk. Just detta: att lätta upp stämningen, var en av Pavels paradgrenar, både på och vid sidan av scenen.
Pavel skulle komma att dansa många roller i åtskilliga föreställningar i Malmö under sjuttio- och åttiotalen, i baletter såväl som i operor, operetter och musikaler. Hans starka scennärvaro gjorde att han snart också fick göra talroller; hans förståelse för scenisk rörelse och artisteri gjorde att han började koreografera.
Mot slutet av sextiotalet hade Nadja och Pavel lämnat det av Sovjetunionen ockuperade Tjeckoslovakien och 1969 kommit till Sverige via München och Wien. Det var inte första gången som Pavel lyckats klara sig undan ockupation eller diktatur: född av en judisk mamma i Brno 1938 var han bara halvåret gammal när Tyskland annekterade Tjeckoslovakien. Hans judiska ursprung hölls hemligt; de tyska soldaterna gick förbi den lille blåögde gossen med det lockiga håret.
På åttiotalet blev Pavel och jag kollegor. När jag började arbeta som frilansregissör frågade jag om Pavel ville vara koreograf. Det ville han, och vi kom att göra flera framgångsrika operaföreställningar tillsammans, på professionella scener såväl som på opera- och musikhögskolor. Och det var på elevskolorna det visade sig att Pavel också var en fantastisk pedagog. Han lyckades få de studerande vid akademierna att älska fysisk träning. När ungdomarna stönade fram att de hade ont, replikerade Pavel: Ja, men det är fin ont! Han utelämnade alltid t-et i fint, men det gjorde ingenting. Fin ont: ett av hans recept på artistens väg mot fulländning.
Hösten 1986 gjorde han sin avskedsföreställning som fast anställd solodansör vid Malmö Stadsteater. Pavel var fyrtioåtta år och dansade rollen som Peruanen i Gaîté Parisienne. Efter avskedsföreställningen skulle han komma att arbeta med revyer, fria teatergrupper, och som skådespelare på Dramaten.
Jag tycker mig fortfarande se Pavel på stan: han och hans älskade Maria sitter tillsammans på en bänk i Magistratsparken; han kommer emot mig på trottoaren. Men så med ens ser jag att det inte är Pavel, och då minns jag att han är död. I den föreställning av verkligheten som jag befinner mig i kommer han hädanefter att missa sina entréer. Hur jag än väntar, står scenen tom. Då tänker jag att han är engagerad någon annanstans – att han leder den fysiska uppvärmningen i Dödsriket. Och när de döda klagar över att ha ont så gör de det bara för att än en gång få höra Pavel säga att det är fin ont, på det där sättet som bara han kan säga det – fyllt av briljans, livfullhet och humor.
Tack för allt. Jag saknar dig redan.
Peter Bäckström – publik, kollega, vän