Måns Petter Zelmerlöw
När allt faller. Bokfabriken. 280 sidor.
Anna Hellsten är kritiker på kultursidan.
Jag var på en Måns Zelmerlöw-konsert för några år sedan. Inte frivilligt, höll jag på att säga, som recensent, men förutom att jag missat klädkoden båtbränna och vita jeans var det trevligt. Två saker sticker ut i minnet: hur påtaglig hans charm blev i en livekontext, även för en tjurig kritiker – och hur han under en ballad tillägnad sin son verkade kämpa med gråten. Iscensatt, tänkte den tjuriga kritikern, men när jag läser hans nyutkomna vad-man-nu-ska-kalla-den ”När allt faller” inser jag att tårarna var äkta. I denna virriga skrift är kärleken till sönerna, till papparollen, den stora konstanten – och nog anledningen till att boken alls existerar.
Bakgrunden till ”När allt faller” är ju vårdnadstvisten med och skilsmässan från barnens mamma, en vacker brittiska som blir Zelmerlöws flickvän nån gång i mitten av 10-talet. Tio år och två barn senare är det över, och präktiga Zelmerlöw blir snabbt paria när hustrun anklagar honom för att ha knarkat, knuffat och bedragit. Till råga på allt har han just förlorat Mellofinalen.
Texten har skrivits inifrån exiltillvaron på gården i Staffanstorp, det som skulle bli familjens hem i Sverige, och Zelmerlöw varvar cykelturer med sönerna och bilturer till Chop chops takeoutlucka på Svågertorp med tillbakablickar på relationen. Bitvis är språket blommigt, med liknelser som så att säga börjar till havs och slutar på land. Som här:
”När vår gemensamma ryggsäck fanns i rummet blev allting tungt och tvingade oss genast att ta tag i tyglarna och gå ner i en kontrollerad skritt, för att inte på något sätt väcka ryggsäckens sen länge undertryckta misstänksamhet, osäkerhet eller närhetsbrist.” Que?
Bitvis är han rätt rolig, som vid ett besök i Kenya:
”Som traditionen bjuder tvingas jag upprepa mitt internationella förnamn tre gånger innan vi enas om att jag heter Mens.”
Han skriver också effektivt fram interiörerna ur ett riktigt pissförhållande. Vi har väl alla känt dom här paren, eller varit dom, dom som matar nålstick inför publik, som dyker upp så rödögda och bråkhärjade på tillställningar att alla andra backar undan. I boken argumenterar Zelmerlöw för att hans brist är att han varit för kärlekstörstande, hennes att hon är en knepig jävel. Kanske sant, vad vet jag?, men man längtar efter svarsskriften till vad som självklart är en partsinlaga. Hur skulle exfrun beskriva deras första ligg, till exempel, det som enligt honom avbryts med att hon stelnar till och säger godnatt medan han vrider sig i självförebråelser hela natten? Varför blev hon så sur den där kvällen på Ibiza, om hon nu blev det? Varför säger hon till sönerna att pappa ljuger hela tiden? Är det verkligen bara för att vara dum?
Så är han då paria, Måns Petter Zelmerlöw? Att boken är utgiven på Bokfabriken snarare än Bonniers skulle kunna tyda på det. Men jag tänker också att det krävs mer än några linor och lite vänsterprassel för att folkets kärlek ska svalna – och när Zelmerlöw beskriver separationen som en av de ”smutsigaste publika någonsin” önskar man att en välvillig redaktör påmint honom om, tja, Persbrandt och Bonnevie, eller kanske prinsessan Madeleine och fästman nummer ett.
Däremot blir jag genuint nyfiken på vad han egentligen känner för den mainstreamfåra han befunnit sig i sen genombrottet, om han är en längtande konstnärssjäl som liksom bara råkat drunkna i svennekultur och mellotrams. Det är talande när han liknar britters intresse, eller brist därpå, inför Eurovision som vore det en ”valfri japansk game show” (och man önskar hett att svenskar nån gång kunde börja känna samma sak). Fulkulturens fanbärare, kallar han sig, och det tyder på en inte så liten distans till det han ägnat sig åt från scen. Vill smöret från Lund hellre vara sältan från Staffanstorp? Se där ett ämne värdigt åtminstone en essä nästa gång han vill sätta sig vid tangentbordet.