I våras sålde den brittiska organisten Anna Lapwoods solokonsert i Göteborgs konserthus slut på ett kick. Också denna kväll, när Lapwood framträder som solist tillsammans med Symfonikerna, är biljetterna sedan länge slutsålda.
Attraktionskraften ligger förstås i det spektakulära. I Anna Lapwoods händer blir instrumentet en förvandlingsapparat som skapar fantasieggande ljudlandskap.
Förutom konsertens huvudnummer – Camille Saint-Saëns orgelsymfoni och Max Richters verk ”Cosmology” för orgel, orkester och kör – framför Lapwood även Hans Zimmers musik till filmerna ”Da Vinci-koden” och ”Interstellar” och Kristina Arakelyans stycke ”Toccata”. Blandningen av högt och lågt, tekniskt överdåd och välkända melodiska sekvenser kan i vissa bemärkelser påminna om 1800-talets virtuoskultur.
Pianisten Franz Liszt stuvade om i dåtidens populära operaarior och slagdängor och ut kom en sprakande variationskonst, inte olikt det som Anna Lapwood ägnar sig åt.
Den nya konserthusorgeln, med sitt rikare register och vibrerande bastoner, gör att symfonin får ett nytt och förbluffande liv.
Camille Saint-Saëns (1835–1921) var en del av Liszttraditionen, både som tonsättare och som pianist- och orgelvirtuos. Den sene Liszt hörde Saint-Saëns spela åtskilliga gånger och beundrade hans tekniska mästerskap, men också förmågan att med orgelns hjälp förena jordiska och himmelska dimensioner.
Det är detta som framträder i Saint-Saëns tredje symfoni från 1886, tillägnad minnet efter Liszt. Här spelar orgeln en underordnad, men ändå viktig roll, som språngbräda för orkesterspelets komplexa klangvävar. Den nya konserthusorgeln, med sitt rikare register och vibrerande bastoner, gör att symfonin får ett nytt och förbluffande liv. Under gästdirigenten André de Ridder spelar Symfonikerna på toppnivå och förmedlar en lika skir som kraftfull version av denna ärkeromantiska musik.
Konserten i sin helhet spelas in för en kommande skivutgivning. Den oväntade kombinationen av Saint-Saëns-symfonin och Max Richters minimalistiskt färgade ”Cosmology”, komponerad direkt för Anna Lapwood, får verken att samtala med varandra.
Anna Lapwood briljerar verkligen som solist i Richter-verket.
De långsamma förskjutningarna och överlagringarna av till synes rena och enkla ackord i Richters stycke, motsvaras av detaljfokuseringen och den lågmälda tonen i Saint-Saëns symfoniska vision. Det finns genomgående en övertygande klarhet och transparens och Anna Lapwood briljerar verkligen som solist i Richter-verket.
Musiken berättar om rymdresor och kosmologiska perspektiv på människans plats i universum. När de djupa bastonerna får rummet att vibrera, påminner effekten en smula om Philip Glass musik till Godfrey Reggios dokumentärfilm ”Koyaanisquatsi”, även det en skildring av tidsavstånd och tilltagande hot mot existensen.
I Max Richters stycke står det mänskliga i fokus, understruket av den eteriska slutdelen där Bachkoralen ”Wachet auf ruft uns die Stimme” citeras. Spelet blir efterhand alltmer uttunnat. Kristalliska toner, fulla av ljus och luft.