Valrörelsen har präglat 2026 och även om jag inte är förvånad är det sorgligt att se hur lite plats idrotten tar, eller får.
Det är ont om affischer och reklam från partierna som handlar om större bidrag till idrottsrörelsen. Jag ser inte heller många löften om fler och bättre anläggningar.
Ändå är det inte svårt att hitta nyheter som går att koppla till idrott. Som DN:s nyhet häromdagen om gängbrottslighet vid idrottsplatser i var femte kommun. Där föreningar kämpar för att ge barn och unga möjlighet att idrotta.
Tidigare i år varnade den svenska idrottens företrädare för att många svenska elitidrottare har svårt att försörja sig på sin idrott och därmed också har svårt att konkurrera på mästerskap.
Regeringen beställde redan 2024 en rapport från Centrum för idrottsforskning och den pekade tydligt på att grannländer som Norge och Danmark satsade dubbelt så mycket på idrott jämfört med Sverige och i Nederländerna och Schweiz var det fyra gånger mer.
Riksidrottsförbundet och Sveriges Olympiska kommitté har frågat partierna inför årets val och samtliga vill se över socialförsäkringssystemet för att bättre passa elitidrottare. Förhoppningsvis sker det. Eliten fyller en viktig funktion som förebilder och i att locka unga att börja idrotta. En Truls Möregårdh får barn att spela bordtennis och framgångarna för Frida Karlsson, Maja Dahlqvist och andra skidtjejer har gjort att fler flickor än pojkar i dag åker längd.
Statens bidrag till idrotten har förutom för det viktiga pandemistödet under några år legat nästan stilla kring 2 miljarder kronor per år i dryga tio år. Visst, det har i den senaste mandatperioden gjorts en extra satsning på ett fritidskort där barn och unga kunde disponera en summa pengar för att delta i en fritidsaktivitet. Det har fått kritik för allt från ökad administration för föreningarna till att det är stigmatiserande, kan utnyttjas av kriminella och att alla får lika mycket trots olika förutsättningar.
Den svenska idrottsmodellen är knappast upplagd för att idrotten ska kunna ta plats i debatten. Riksidrottsförbundet är i det närmaste en myndighet som ansvarar för bidraget man får. Företrädarna vågar knappast stöta sig med politikerna. Tyvärr.
”Idrotten och Sverige förtjänar betydligt mer från politiskt håll”
Sveriges största folkrörelse har närmare tre miljoner medlemmar i nästan 18.000 föreningar och sitter på lösningar på en del av de problem som präglat valrörelsen.
Fler barn och ungdomar hade kunnat räddas undan kriminalitet med hjälp av idrottsföreningar och de framtida besparingarna är rejäla. För att inte tala om arbetet med integration. Fler unga borde kunna orka med mer skolarbete om de rör på sig. Glöm inte heller effekterna på sjukvården om fler tränar.
Problemet är bara att politikerna (och väljarna?) är för kortsiktiga. Ovanstående lösningar vet de flesta och idrottens fördelar är ingen stridsfråga. Tyvärr skjuter inte politikerna till mer pengar för det ger antagligen inga röster. Idrotten är för dålig på att berätta om allt bra man gör och har utmaningen att alla politiska kulörer är en del av idrottens värld.
I samband med valet 2022 gjorde TV4-Sporten en undersökning för att mäta vilket genomslag idrotten fick i den mediala bevakningen av valrörelsen. Mätperioden var ett år med start den 1 september 2021. Resultatet var att 1 procent av de 66.242 artiklarna hade fokus på idrott och valet.
På många sätt väntat, men ibland behöver man kolla för att vara säker. Det blir sällan politiska konflikter kring idrott och därför riktas inte mediernas sökljus dit.
Historiskt har politiker mest varit intresserade av att synas vid framgångar för svenska idrottare. Det är ingen slump att statsministrar genom åren gärna låter sig fotograferas med olika vinnare. Enkla pluspoäng och det kostar inget mer än en möjlig kemtvätt om man blir nedsprutad av segerskumpa.
Idrotten och Sverige förtjänar betydligt mer än så från politiskt håll.