Släkten Murkelsson
I en usel koja en novembernatt 1752 ligger en familj backstugusittare tätt samman. Vinden piskar mellan väggbrädorna, råttorna tränger sig in. Så hörs något.
– Vart ämnar du gå?
– Jag hörde något underligt utifrån. Där är det igen.
– Jag måste se efter fåren. Vad om det är vargen?
På repetitionsgolvet på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen är sju skådespelare hopträngda under en filt. Arbetet har just börjat. Tillsammans ska de gestalta ett åttiotal roller och föra historien genom tio generationer och nästan 300 år. Mask, kostym, musik och scenografi kommer ge form och ramar. Men nu är det tejpremsor i gult, rött och vitt som markerar pjäsens olika rum.
”Släkten Murkelsson” börjar med att ett övergivet spädbarn hittas i ett murkelsnår och förs till fattighuset. Han får namnet Murkel Murkelsson. Därifrån följer pjäsen hans ättlingar genom barnauktioner, svält, industrialisering, rösträtt och samhällsomvandling, fram till tonåringen Tiffany Murkelsson i Skärholmen hösten 2026. Hon har just röstat i sitt första riksdagsval – i en scen som ska skrivas klart först efter valet 13 september.
Upprinnelsen till detta vindlande vardagsepos var en vilja att berätta om en släkt över flera generationer och flera klasser, säger manusförfattaren Alma Lindé.
– I min släkt finns nästan tre parallella klasser i olika grenar. Så är det för många. Man tänker att klass är så enkelt, men det är det nästan aldrig. Jag har länge velat göra någonting kring det.
De tio generationerna ger historien ett konkret mått. År 1752 är plötsligt bara tio människor bort. Rollfigurerna är påhittade, men deras villkor bygger på omfattande research. Målgruppen är unga från 13 år.
Svindlande perspektiv
– När jag började undersöka vad som faktiskt kunde hända om man befann sig i en viss situation vid olika tidpunkter var det inte svårt att hitta dramatik. Det var ju så himla kört att vara människa i Sverige fram till mitten av 1900-talet ungefär. Särskilt för barn. Det är svindlande, säger Alma Lindé.
Regissören Maja Salomonsson, som även är konstnärlig ledare för Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen och initierade samarbetet, har följt manusarbetet länge.
– Jag hoppas verkligen att vi kan ge även vår unga publik den här svindeln av de stora bågarna, de långa linjerna. Det finns något så tröstande i att få perspektiv på vår tid. Varje generation i vår pjäs kämpar med saker som är personliga, men också politiska – även om de inte alltid själva förstår att det är politiskt, säger Maja Salomonsson.
Mycket händer, men mycket upprepar sig också. Identifikation och sympatier ligger hos barnen. Men de växer ju upp. De blir själva föräldrar.
– Det finns karaktärer som man hejar på jättemycket och sedan brister de som fan som föräldrar. Man måste nästan släppa taget om kärleken till dem. Det har varit viktigt för mig att inte bygga några helgonkaraktärer, säger Alma Lindé.
Den långa tillbakablicken gav henne en ny syn på samtiden.
– Jag var nog mer politiskt uppgiven innan jag skrev den här pjäsen. Men det är så otroligt mycket som har förändrats, därför att människor har slagits för det. För bara lite mer än hundra år sedan sålde vi fortfarande fattiga barn på auktion till lägstbjudande. Gifta kvinnor var omyndiga.
Människans villkor är absurda
Vad ska man göra med allt elände? Maja Salomonsson väljer att skruva upp misären tills det blir så mycket för mycket att det enda som återstår är att skratta.
– Det finns uppriktiga och allvarliga ögonblick. Men vi driver med mycket. Människans villkor är ju i sig absurda. Vi föds in i olika klasser. Vi vet att vi alla ska dö. Det är ofta väldigt omdömeslösa människor som har haft makt. Det är väldigt tacksamt när man ska göra en mörk fars, säger hon.
Vad tror ni att kommande generationer kommer att förfasas över i vår tid?
– Vår och våra politikers handlingsförlamning inför klimatkrisen. Psykiatri säger också jättemycket om ett samhälles syn på människan. Jag tror att mycket inom dagens diagnostik kommer att ifrågasättas, säger Maja Salomonsson
– Sedan har vi ju de politiska rörelserna som delar upp människor i kategorier. Det är inget nytt, det är något slags gift vi människor kan få i oss. Vi har en inneboende vilja att förenkla verkligheten och att skylla på andra. Det är bara att hoppas att vi kommer att få stå till svars för det.
– Det tror jag, säger Alma Lindé. Förr eller senare så vänder all idioti någonstans. Bara för att man inte orkar hålla på på samma sätt. Man måste bli tvärtom, man måste reagera mot någonting som har varit.