Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | VÄLFÄRDEN
Vi som skriver detta leder verksamheter där välfärden inte är en valfråga utan ett dagligt ansvar. En av oss driver gymnasieskolor, en leder äldreboenden, en ansvarar för en privat vårdverksamhet. Vi lyssnar på valrörelsens debatt om vinster, kontroll och driftsformer och känner inte igen oss. Debatten förs långt från klassrummen, avdelningarna och mottagningarna. Men vi vet hur de politiska förslagen kommer att påverka. Det är nämligen vi som ska genomföra dem.
Ta förslaget att friskolor som tar emot statsbidrag inte får göra värdeöverföringar. Det låter tekniskt. I verkligheten utgör statsbidragen omkring 6 procent av en skolas intäkter, medan överskottet i snitt ligger på 3 till 4 procent. Räkna själv. Åtta av tio friskoleelever går i skolor som drivs som aktiebolag. För dem handlar det inte om driftsformer. Det handlar om ifall deras skola finns kvar efter nästa mandatperiod.
Eller ta idén att i lag bestämma exakt hur en lärare ska fördela sin arbetstid. I debatten kallas det ordning och reda. I klassrummet betyder det att arbetssätt som elever själva valt, och som fungerar, blir olagliga.
Vi hör invändningarna. Vinster går före barnen, sägs det. Men de överskott våra verksamheter gör mäts i enstaka procent och går till stor del tillbaka i form av nya lokaler, fler platser och bättre arbetsvillkor. Den som ändå tror att drivkraften skadar kvaliteten kan gå till Socialstyrelsens och SKR:s öppna jämförelser, där enskilt drivna verksamheter står sig väl, ofta bättre än snittet. Politiken måste ta tillbaka kontrollen, sägs det också. Men kontrollen finns redan. Vi granskas av Skolinspektionen, IVO och kommunernas tillsyn, oftare och hårdare än offentliga utförare. Det är inte kontroll som saknas. Det är kapacitet.
För inom äldreomsorgen växer behoven snabbast av allt. Antalet personer över 85 år ökar med 60 procent fram till 2034, och redan i dag saknar över hundra kommuner tillräckligt med boendeplatser för äldre. Ändå handlar debatten inte om hur fler platser ska byggas, utan om hur de som bygger dem ska begränsas.
Och i vården bryts redan lagen, varje dag. Vårdgarantin ger patienter rätt till besök och behandling inom 90 dagar. Ändå får tre av tio vänta längre. I det läget riktar politiker udden mot de privata vårdgivare som kortar köerna, i stället för mot köerna själva. Ta bort oss ur vårdkedjan och köerna blir inte kortare. De blir längre, och de som drabbas först är de som inte kan betala själva.
Vi begär inte tacksamhet och inga särvillkor. Våra verksamheter ska granskas, och brister ska få följder. Men den som föreslår stora förändringar av våra elevers, boendes och patienters vardag måste också säga vad förslagen betyder i praktiken. Vilka skolor ska stänga? Vilka boenden ska inte byggas? Vilka patienter ska ställa sig i kön?
Till dess står vår inbjudan öppen. Kom till oss. Gå bredvid en lärare en förmiddag, hjälp till att bädda sängarna på ett äldreboende en tidig morgon, följ en mottagning en vanlig måndag. Politik som formas långt från verkligheten blir sällan bra. Vi vet, för det är vi som tar hand om den när vallokalerna stängt.
Henrik Heide
skolchef Procivitas
Linda Öfors
verksamhetschef på Vardaga i Villa Tärnö i Stockholm
Adam Lantz
specialistläkare i ortopedi och verksamhetschef på Aleris i Ängelholm