Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
REPLIK | DEMOKRATI
Åsa och Mårten Wikforss vill varna för tvärsäkerhet, faktaresistens och svartvita verklighetsbilder (SvD Debatt 7/9). Det är ett lovvärt syfte. Därför är det desto märkligare att deras egen artikel ger en så tvärsäker och förenklad bild av demokratiforskningen. Demokratins tillbakagång har ”fastställts” av Freedom House, Economist Intelligence Unit och V-Dem, skriver de. Därefter tar de ett betydligt större steg och påstår att det är ”väl belagt och inte föremål för debatt” att populistiska politiker, framför allt på högerkanten, ligger bakom utvecklingen. ”Inte föremål för debatt” är ett anmärkningsvärt uttryck att använda om samhällsvetenskaplig forskning.
Låt oss börja med själva föreställningen om demokratins globala tillbakagång. V-Dems senaste rapport ger starkt stöd för att en betydande autokratisering pågår i världen. Det finns ingen anledning att förneka det. Men därifrån följer inte att varje mer långtgående berättelse om en långvarig och entydig global demokratisk nedgång är ett ”fastställt” faktum.
Statsvetarna Jørgen Møller och Svend-Erik Skaaning har nyligen publicerat boken ”Seven Myths about Democracy”. En av de sju myter de granskar är föreställningen att ”democracy has been in grave decline for decades”. De förnekar inte senare års negativa utveckling. Däremot visar de hur slutsatsen påverkas av val av tidsperiod, jämförelsepunkt och mått. I ett längre historiskt perspektiv framstår 1990-talets mycket snabba demokratisering som en exceptionell period. Om denna utveckling görs till normal jämförelsepunkt riskerar efterföljande stabilitet eller stagnation att beskrivas som en dramatisk tillbakagång. Enligt Møller och Skaaning riskerar man att missta en platå på en historiskt hög nivå för ett dramatiskt fall. Deras egen slutsats är att världen snarare har upplevt en mer begränsad nedgång som började omkring mitten av 2010-talet, samtidigt som stora delar av den tidigare demokratiska expansionen har bestått.
Skaaning är själv engagerad i V-Dem-miljön. Man behöver inte hålla med Møller och Skaaning. Det är precis poängen. Men frågan är uppenbarligen föremål för vetenskaplig debatt.
Än mer talande är den disclaimer som V-Dem självt publicerat i sina demokratirapporter. Där framhålls att rapportförfattarnas dramatiska påståenden inte nödvändigtvis representerar V-Dem-projektet, dess styrkommitté eller institutet som helhet. Detta har vi dessutom tidigare påpekat för Åsa Wikforss. Ändå möts vi åter av formuleringen att något har ”fastställts” av ”V-Dem”.
Problemet blir större i nästa steg. Att flera demokratiindex registrerar försämringar är ett huvudsakligen deskriptivt resultat. Påståendet att en viss politisk ideologi eller partifamilj orsakar utvecklingen är ett kausalt påstående. Det finns förvisso omfattande forskning som förknippar vissa populistiska regeringar med demokratisk tillbakagång. Orbáns Ungern erbjuder gott om exempel på institutionella förändringar som forskare har anledning att studera och kritisera. Men relationen mellan populism och demokrati är ett eget forskningsfält. Där diskuteras fortfarande vad populism är, vilka typer av populism som bör skiljas åt och vilka institutionella omständigheter som spelar roll för om populism påverkar demokratin negativt.
Saskia Ruth-Lovell och Sandra Grahn visar till exempel att effekten av populistiska regeringar beror på hur stark demokratin är från början. Vid höga nivåer av (elektoral och liberal) demokrati påverkar inte populismen demokratinivån signifikant. Författarnas slutsats är att mogna demokratier är mindre mottagliga för populismens demokratiskt nedbrytande effekter. Detta är särskilt relevant när diskussionen gäller Sverige.
Man kan inte utan vidare använda erfarenheter från betydligt svagare demokratier för att fastställa vad populistiskt inflytande skulle göra med en gammal och stark demokrati. Institutionella utgångslägen spelar roll. Det är också ett viktigt skäl till att vi inte delar Wikforss och Wikforss oro för den svenska demokratins överlevnad. En omfattande forskning visar att ekonomiskt välstånd och sedan länge etablerade demokratiska institutioner starkt ökar sannolikheten för demokratisk stabilitet. Historiskt har sammanbrott bland rika och långvarigt etablerade demokratier varit ytterst ovanliga.
Riskbedömningar måste ta hänsyn till Sveriges faktiska institutionella och historiska utgångsläge. Det går att argumentera för en annan bedömning. Det går däremot inte att bortse från denna forskning genom att förklara att saken ”inte [är] föremål för debatt”.
Wikforss och Wikforss argument förutsätter dessutom att de politiska aktörerna enkelt kan sorteras in i en gemensam kategori: populister. Men så enkelt är det inte. Låt oss ta PiS i Polen som exempel. I den etablerade partidatabasen ParlGov klassificeras partiet som konservativt. Detsamma gäller Viktor Orbáns parti Fidesz. Andra forskare och dataset använder andra kategoriseringar och beskriver dessa partier som populistiska, radikalhöger eller på andra sätt. Vi påstår inte att ParlGov sitter inne med den ”rätta” klassificeringen. Tvärtom. Den går att kritisera. Precis som man kan kritisera de forskare som drar Orbán, hindunationalisten Modi, islamisten Erdogan och socialisterna Chavez, Correa och Ortega över en kam och kallar dem ”populister”. Poängen är att någon oomstridd klassificering inte finns.
Mest uppseendeväckande blir Wikforss och Wikforss argument när de kommer till själva demokratibegreppet. De avfärdar kategoriskt det demokratibegrepp vi presenterade i vår artikel, där kärnfrågan är om oppositionen faktiskt kan vinna regeringsmakten genom val, som en så ”minimal definition av demokrati att den blir fullständigt oanvändbar”.
Enligt Wikforss och Wikforss uppfyller flertalet autokratier en sådan minimidefinitions krav – ”inklusive Orbáns illiberala Ungern”. Men vad säger då V-Dem, som de själva åberopar? V-Dems mått på elektoral demokrati tillhör samma breda tradition av demokratibegrepp där verklig valkonkurrens är central. Och V-Dem klassificerar Ungern sedan 2019 som en elektoral autokrati – alltså inte som en elektoral demokrati. Det är en pikant detalj med tanke på att Ungern fungerar som deras paradexempel på en autokrati som uppfyller en minimal demokratidefinition.
Vi noterar att Wikforss och Wikforss inte nöjer sig med att kritisera vår demokratidefinition (deras egen definition av demokrati lyser för övrigt med sin frånvaro). Efter att ha kopplat den till Orbáns Ungern påpekar de att man förstås får ”föredra Orbáns hopkok framför den liberala demokratin”, erinrar om Sverigedemokraternas hållning och tillägger att även ”en forskare eller debattör” kan inta denna ståndpunkt. Och vidare menar de att det vore ”intellektuellt mycket hederligare” att öppet redovisa den. Insinuationen är svår att missa.
Men vi föredrar inte Orbáns styrelseskick framför liberal demokrati. Vi diskuterar hur demokratibegreppet bör avgränsas för att vara analytiskt användbart. Att bemöta en begreppsdefinition genom att antyda sympatier för autokrater är inte värdigt en vetenskaplig debatt. Det är ett sätt att misstänkliggöra avsändaren i stället för att pröva argumentet och det säger ingenting om huruvida vår definition är hållbar eller ej.
Det ligger därmed en intressant motsägelse i Wikforss och Wikforss artikel. De oroar sig för politiska rörelser som har svårt för demokratins pluralism. Men pluralism är också central för vetenskapen – särskilt samhällsvetenskapen. Forskare är oense. Begrepp är omstridda. Mätningar har felkällor. Kausala samband diskuteras och omprövas. Ofta kommer kvalificerade forskare fram till olika slutsatser.
Det betyder inte att alla ståndpunkter är lika väl underbyggda. Men det betyder att man måste argumentera för varför den egna tolkningen är bättre. Därför blir det märkligt när Wikforss och Wikforss upphöjer sin egen läsning av forskningen till ”fakta” och förklarar att alternativa uppfattningar ”inte [är] föremål för debatt”. Det är en kunskapssyn med förvånansvärt lite utrymme för den pluralism som kännetecknar både demokratin och vetenskapen.
Vår ambition är att föra en seriös diskussion om hoten mot demokratin. Demokratisk tillbakagång bör tas på allvar och populistiska regeringars påverkan på demokratiska institutioner förtjänar noggrann forskning. Men frågornas allvar är inget frikort från normala vetenskapliga krav. Tvärtom ställer det högre krav på begreppslig precision, försiktighet med kausala slutsatser och hederlig redovisning av vad forskningen faktiskt är oense om.
Wikforss och Wikforss efterlyser en mer upplyst diskussion om demokratins framtid. Det gör vi också. En lämplig början vore att läsa även den forskning som inte bekräftar den egna tesen – och att presentera den demokratidefinition utifrån vilken man dömer andras som ”fullständigt oanvändbar”.
Mikael Persson
Andrej Kokkonen
professorer i statsvetenskap vid Göteborgs universitet