INSÄNDARE. Vi vet att det är fel att skräpa ner i naturen och att det vårt ansvar att plocka upp efter oss. Kanske är det dags att låta samma självklara samhällsnorm gälla för våra utsläpp av växthusgaser, skriver Björn Dahlbäck.
Ibland hörs argumentet att Sverige, eftersom våra territoriella utsläpp är små i ett globalt perspektiv, inte bör lägga för mycket resurser på att minska dem. Sveriges utsläpp motsvarar omkring 0,1 procent av världens totala utsläpp som är ungefär 55 miljarder ton om året.
Men vad händer om vi börjar tänka så? Om vi använder vår litenhet som ett skäl att luta oss tillbaka? Då riskerar vi inte bara att missa möjligheten att minska våra egna utsläpp. Vi riskerar också att bromsa de förändringar i samhället som måste till – och att förlora vår trovärdighet när vi ber andra att göra mer.
Tänk på nedskräpning. För de allra flesta av oss är det självklart att inte slänga skräp i naturen. Och om vi ändå gör det, plockar vi upp efter oss. Vi accepterar helt enkelt inte tanken att ”det spelar ingen roll, mitt skräp är ju bara en liten del av allt skräp i världen.” Varför skulle det vara annorlunda med våra utsläpp?
Fossil förbränning bidrar till luftföroreningar som varje år leder till att flera tusen människor i Sverige dör i förtid (analys av IVL och Umeå universitet, 2022). Det borde i sig vara ett tillräckligt skäl för att fasa ut fossila bränslen.
Och vi släpper inte bara ut här hemma. När vi i Sverige köper varor som producerats i andra länder uppstår en stor del av utsläppen där. De räknas inte in i Sveriges territoriella utsläpp, trots att de är en konsekvens av vår konsumtion. Räknar vi även med våra konsumtionsbaserade utsläpp ökar utsläppen av växthusgaser från omkring 4 till omkring 8 ton per person och år.
Vi skickar alltså en del av vårt ”skräp” över landgränsen. Det borde också innebära ett ansvar. Som konsumenter behöver vi inte bara fråga hur varorna produceras, utan också hur mycket vi faktiskt behöver konsumera.
Samtidigt är Sveriges utsläpp en del av något större. Om alla länder med relativt små utsläpp skulle resonera att deras insats ändå är för liten för att spela någon roll, skulle en enorm potential gå förlorad. De länder som var och en står för mindre än 1 procent av de globala utsläppen står tillsammans för omkring en fjärdedel av världens utsläpp. De små utsläpparna är alltså inte obetydliga.
Och Sveriges ansvar handlar inte bara om vad vi själva släpper ut. Klimatkrisen är global och kräver internationellt samarbete. Men hur ska vi kunna vara trovärdiga när vi uppmanar andra länder att ställa om, om vi själva inte är beredda att göra jobbet hemma?
En utfasning av fossila bränslen är dessutom mer än en klimatåtgärd. Den stärker Sveriges beredskap och säkerhet. Genom att minska vårt beroende av importerad olja och gas minskar vi vår sårbarhet för krig, geopolitiska konflikter och globala kriser.
Och när vi bygger kunskap, kompetens och teknik för ett fossiloberoende samhälle skapar vi samtidigt möjligheter för svenska företag att utveckla lösningar som kan göra skillnad långt utanför Sveriges gränser.
Det finns alltså många skäl att agera: klimatet, människors hälsa, vår säkerhet, vår ekonomi och vår internationella trovärdighet.
Men kanske behöver det inte vara mer komplicerat än så här: Vi vet att det är fel att skräpa ner i naturen. Vi vet också att det är vårt ansvar att plocka upp efter oss. Kanske är det dags att låta samma självklara samhällsnorm gälla för våra utsläpp av växthusgaser.
Det spelar ingen roll att vårt skräp bara är en liten del av allt skräp i världen. Det är fortfarande vårt skräp. Och vi har ett ansvar att sluta kasta – och att börja plocka upp.
Mer om insändare: Så skriver du på insändare och svar
Fler insändare: dn.se/insandare