DN Debatt. ”Den lutherska svenska skolan måste reformeras”
DN DEBATT.
Varför ska man gå i skolan: för att få höga betyg eller för att faktiskt lära sig något? Medan politiker driver fram en skola besatt av provresultat – vilket fungerar sisådär enligt nya Pisa-undersökningen – trängs skolans verkliga uppdrag undan. Den som kallar detta för en kunskapsskola förstår inte vad det betyder, skriver forskarna Magnus Erlandsson och Claes Nilholm.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
De senaste decenniernas genomgripande förändringar i styrningen av svensk skola har nästan alla byggt på en förhoppning om att dessa ska leda till att svenska elever presterar bättre på nationella prov och i internationella kunskapsmätningar. Detta ensidiga fokus på kunskapsprestationer återfinns i dag hos i stort sett samtliga partier, liksom hos inflytelserika forskare och opinionsbildare.
Den senaste Pisa-undersökningen visar att denna enkelspåriga räls mot förbättrade kunskapsprestationer inte har lett den svenska skolan rätt, utan tycks i stället haft negativa konsekvenser för både kunskapande och skolans bredare uppdrag.
Skolans kunskapsuppdrag handlar inte främst om kunskapsprestationer utan om kunskapande, alltså om vad vi faktiskt lär oss (i ett lärande för livet) och den mening som kunskapen får för individen. Kunskapsuppdraget riskerar alltså att trivialiseras – och skolans breda uppdrag att negligeras – när vi enbart talar om kunskapsprestationer, och utan att sätta dessa i ett större sammanhang. Därmed inte sagt att resultat på Pisa är oviktiga.
Men för att fånga vad som faktiskt återstår av den kunskap som delgivits i skolan krävs longitudinella uppföljningar, som i OECD:s undersökning PIAAC. I den hamnar Sverige i internationell topp när det gäller vuxnas färdigheter i läsning, matematik och problemlösning. Liknande uppföljningar borde förstås genomföras för alla skolans kunskapsområden innan vi kan säga något definitivt om den svenska skolans långsiktiga kvalitet.
Hans Roslings undersökningar var inte strikt vetenskapliga men blottlade enorma kunskapsluckor hos alltifrån Nobelpristagare till medicinstudenter i den grundläggande förståelsen av samhället och historien. När den här förståelsen brister kan till exempel politiker framgångsrikt sälja in en bild av ett Sverige i djup kris – när i princip alla data pekar mot att Sverige är ett av världens bästa länder att leva i. Det finns alltså goda skäl att ifrågasätta kunskapandet i skolan på flera områden (även om Sverige alltså faller jämförelsevis väl ut vad gäller grundläggande färdigheter).
En viktig aspekt av kunskapande är den lärandes förhållande till kunskapen. Om kunskapandet inte är förankrat i individen tenderar det att erfaras som meningslöst. När meningen med lärandet blir betyg och kvalifikationer skapar vi individer som lär sig prestera enbart för en yttre belöning. Den lutherska läxan om att strävsamhet i jordelivet (skolan) leder till belöning i himlen (på arbetsmarknaden) är kanske våra skolpolitikers viktigaste budskap i dag. Det går förstås att förespråka en sådan instrumentell syn på lärande – men sluta i så fall kalla det för en kunskapsskola.
Urlakningen av kunskapsbegreppet medför att andra viktiga delar av skolans uppdrag hamnar ute i periferin. I vår demokrati har vi fattat beslut om vilken skola vi vill ha, och i vårt land har skolan getts ett brett uppdrag, framskrivet i skolans viktigaste författning – skollagen. Detta breda uppdrag handlar inte bara om kunskapande utan även om demokratiska värderingar, lust att lära, medborgarförberedelse, personlig utveckling, samarbete, sociala relationer, psykisk hälsa etcetera. Det är därför ett fundamentalt problem att det inte är detta breda uppdrag – och en utvecklad syn på kunskapande – som ligger till grund för diskussion, utvärdering och styrning av den svenska skolan.
Bland dem som vill att skolan framför allt ska handla om kunskapsprestationer, men att det breda uppdraget ska kvarstå, finns ofta en naiv föreställning om att om bara alla når godkänt i ämnena uppfylls alla andra mål av sig själva. Här är den raka motsatsen fullt möjlig: att resultat- och betygshets försvårar skolans och elevernas strävan mot andra aspekter av det breda uppdraget – ja, att detta till och med kan lägga sig i vägen för själva kunskapandet.
Den inskränkta upptagenheten av elevers kunskapsprestationer har samtidigt tagit uppmärksamhet från de utmaningar som rör övriga delar av skolans uppdrag. När det gäller mobbning var Sverige tidigare bäst av 40 länder medan svenska rektorer nu skattar att vi har en betydligt högre frekvens av mobbning än OECD-genomsnittet. Vissa forskare menar att vårt land har gått från en kunskapskris till en kris i välbefinnande. Många elever är inte förberedda för medborgarskap. Den psykiska ohälsan är påtaglig, likvärdigheten minskar samtidigt som skolsegrationen tilltar och i samtalet om skolan är skolans roll som en plats för gemenskap och samarbete nästan helt frånvarande. Mycket talar också för att lusten att lära minskar under skoltiden.
Vi tror att det parti som vågar ta sig an skolans breda uppdrag – och som gör det med grund i en utvecklad syn på kunskap – har goda möjligheter att återvinna lärares, rektorers och medborgares förtroende för den skolpolitiska styrningen. Om ett sådant parti samtidigt rensar upp i den snårskog som i dag utgörs av skolans styrdokument, visar tilltro till de professionella i skolan och skjuter till de resurser som behövs – då kan vi på riktigt tala om ett skolparti.