Jan var en mångsidig människa; han var lågmäld, kreativ och en god ledare och handledare. Han hade förmågan att lyssna och komma med konstruktiva lösningar på språkliga problem i skrivprocessen. Hans råd präglades av klokskap, eftertanke och ibland djärvhet. När han skrev boken ”Språksociologi” , kom han en dag med läsglasögonen på näsan och ett lurigt uttryck i ansiktet. Han lade ett papper på skrivbordet och frågade: ”Kan jag använda detta begrepp?” Han pekade på ordet sexolekt, hans beteckning för kommunikativa drag som förknippas med kön. Jan myntade termen som används inom språksociologin än idag.
Jan blev under sitt akademiska liv en pionjär inom fältet språkvariation och samhälle. Han verkade i Lund, Stockholm och Växjö och vann pris för sin språkforskning, men Jan var också en folkbildare genom sina radioföredrag och föreläsningar utanför akademin. Han var en strålande stilist, som skrev flyhänt och ofta humoristiskt. Våra samtal om stort och smått ledde till glada skratt men också till seriösa samtal om språk. Han talade ofta med värme om sina barn och barnbarn.
I slutet av arbetslivet anställdes Jan vid universitetet i Växjö. För oss som arbetade där då betydde han mycket. Han ledde några år den första nationella forskarskolan i svenska med didaktisk inriktning, forskning med fokus på svenskundervisningen i skolan. Det var en förmån att arbeta och forska tillsammans med Jan. Trots sin ställning och sitt stora anseende inom akademin förblev han jordnära, anspråkslös och intresserad av andra människor. Han mötte studenter och kollegor med respekt och omtanke. Han var pålitlig och vänfast. Vi kolleger minns honom med tillgivenhet och glädje.
Gunilla Byrman, vän och kollega
Sofia Ask, kollega och tidigare doktorand